Snart fem år har gått sedan Håkan Hellström exploderade in i svensk musikhistoria. Sedan dess är ingenting sig riktigt likt. När så många människor blir så starkt berörda vet man att något unikt tagit sin början. Sånt där vet man helt enkelt. För det händer inte särskilt ofta. Då räcker inga referensramar längre till. Då har rykten, recensioner och reklamtexter spelat ut sin roll. Då behövs egentligen bara musiken.

Med debutskivan Känn ingen sorg för mig Göteborg gick starten för en osannolik framgångssaga. En saga de flesta idag känner väl. Håkan Hellström blev plötsligt Håkan med hela svenska folket. Unga som gamla lät hans bitterljuvt blixtrande popsånger dansa i hjärtat. Sånger som behandlade glädjen och sorgen med samma dödliga allvar. Som tycktes bygga nya känslospektrum och språkvärldar, som ville ta oss vart som helst så fort man kan.

Håkan har skrivit låtar hela sitt liv. Han har en lång bakgrund i band som Påvels, Honey Is Cool och Broder Daniel. Det fanns förstås inga vettiga alternativ. Ändå kunde få förutspå responsen. Att en rastlös kille från ingenstans kunde väcka så hetsiga åsikter och sprida sådan romantisk eufori. Debuten blev en modern klassiker, konserterna utsålda bomber, artisten ett subversivt fenomen. Alla ville ha sin bit av Håkan Hellström.

Följande sommar turnerade Håkan Skandinavien runt. Han krönte Rocktåget och lyfte Allsång på Skansen till skyarna. Pojkrummets bikter fylldes med luft och rytm, vemodet fick stå tillbaka för svänget. Om det fanns en himmel skulle refrängerna hela vägen dit. Under denna tid skrevs materialet till andra skivan. Håkan hade redan svurit sin kärlek till visan på EP:n Luften bor i mina steg . Nu var det dags att bevisa att samban bodde i Vasastan.

I sällskap med sitt band reste han till Rio de Janeiro. Där utspelade sig galna nätter på en av stadens sambaskolor. Begäret efter feber och vansinne följde med hem och satte tydlig prägel på den minst sagt emotsedda uppföljaren Det är så jag säger det . En skiva som blev det årets mest hyllade. Allting toppades med två magiska kvällar i Lisebergshallen. Från ett högtalartorn förkunnade Håkan att ”If I can make it here, I can make it anywhere”.

Ramlar , En vän med en bil , Nu kan du få mig så lätt , Kom igen Lena! , Minnen av aprilhimlen - Håkans låtar har alltid balanserat mellan fantasi och verklighet. De ruskar liv i drömmen om en värld där sångerna blir sanna. Samtidigt har han aldrig satsat på säkra kort. Istället har han vågat följa sina impulser och hela tiden tvingat sig själv vidare. Kanske är det detta som gjort Håkan Hellström till en av våra allra viktigaste och vitalaste artister.

2005 är det hög tid att skriva nya kapitel. Efter ett års intensivt arbete är tredje soloalbumet Ett kolikbarns bekännelser färdigt. Den här gången har han jobbat på ett lite annorlunda sätt. Skivan har till stor del växt fram i replokalen ihop med bandet. Håkan har gått in ovanligt öppet i processen och låtit kombinationen av musiker forma soundet. Detta har fått honom att känna sig säker, ”en konstig säkerhet jag inte alls är van vid”.

Håkan beskriver resultatet som en slags berättelse. En sammanfattning som pendlar mer i intensitet än i genre. Det är mer upp och ner, inte lika mycket åt sidorna, menar Håkan. Dessutom har texterna blivit längre. Vissa låtar har tiggt om sex verser och då har de fått som de vill. Ingen bör alltså förvänta sig beprövade hits eller forna freak outs. Den här gången har han framför allt fokuserat på melodierna.

– Jag försöker bara göra ett bra hantverk, jag ser musiken som ett hantverk. Fast låtarna har ingen entydig stil. Det är de som spelar på dem som färgar skivan. Man glömmer nästan vilket arbete det är, man vrider ut och in på sig själv och sånt gör lite ont ibland. Men jag känner att detta är det yttersta och vackraste jag kan göra, säger Håkan.

Ett kolikbarns bekännelser har gjorts i maskopi med barndomsidolen Björn Olsson (Union Carbide Productions). Flera av låtarna är inspelade i hans studio på Tjörn. Samarbetet började redan med singeln Den fulaste flickan i världen , sedan dess har de fortsatt bygga låtar tillsammans. En annan som haft en avgörande roll är gitarristen Daniel Gilbert. Håkan poängterar därför att det aldrig kommer bli på samma sätt igen.

– Detta är lika mycket Björns och Daniels skiva som min. Jag högaktar Björn något enormt som kompositör, det finns faktiskt ingen musiker jag känner mig så besläktad med. Och Daniel är den mest intressanta gitarristen jag vet. Han spelar liksom ruffigt och kantigt, det låter som ett barn spelar. Jag har varit helt beroende av dem båda.

Fast det finns också saker som inte förändras med årsringarna. Som ambitionen att sätta sången vid första tagningen. Eller längtan efter att spela sig genom sommaren. Eller förklaringen till varför små pojkar skriker. Eller drivkraften att göra en skiva enbart för att få göra just den musik man själv tycker är bäst. Bara för att bevisa var man står.

– Det är som att vara på fest och sätta på en låt man älskar på stereon – dig this! Om någon inte håller med så tar man i ännu mer, man försöker övertyga den personen med all kraft. Den drivkraften har man och kommer alltid att ha, oavsett om man är arton eller åttiofem. Den elden slocknar aldrig.